Alla dessa orimliga återkrav!

Just nu känns det som om det ända FK jobbar med är att kräva tillbaka pengar av anordnare på det mest hutlösa sätt. Ibland är det kanske rätt men lika ofta är det helt tokigt. Eller oftare kanske.

Det hela började egentligen för länge sen, när Riksdagen ändrade lagen så att anordnaren fick en skyldighet att informera Försäkringskassan om ändrade förhållanden. Vi protesterade väldigt eftersom vi var oroliga för vad det skulle kunna innebära men ingen lyssnade. Vi var kanske framförallt oroliga för att anordnarna skulle börja ställa orimliga kontrollkrav på den enskilde, i stil med det Försäkringskassan nu håller på att arbeta med (GPS-baserat tidsredovisnignssystem). Men det upplever jag kanske aldrig blev så farligt ändå.

Men NU... Nu används det här för att ställa återkrav på anordnarna oavsett vem som ligger bakom det fel som begåtts. Fortfarande tror jag att det värsta exempel jag har hört handlar om när Försäkringskassan ändrar sin bedömning i efterhand och menar att en person inte skulle ha haft assistans. Och anordnaren blir återbetalningsskyldig. Jag menar... hur tusan ska man kunna vara assistansanordnare om man inte törs lita på att det beslut den enskilde kommer med från Försäkringskassan gäller!?!

Men anordnare blir också återbetalningsskyldiga om den assistansberättigade har bedragit anordnare, om en arbetsledare har gjort fel eller om assistenter har gått ihop och ljuger för anordnaren om assistans som lämnats (eller inte lämnats). På löpande band faktiskt. Helt tokigt!

En av de anordnare som drabbats överklagade till Förvaltningsrätten. Det visade sig att en av deras uppdragsgivare i efterhand inte visade sig ha rätt till assistans. Det handlade bara om några få månader och det är åtta år sen,. Anordnaren fick inte gehör i förvaltningsdomstolen och anordnaren överklagade då till Kammarrätten som inte beviljade prövningstillstånd. Då överklagade anordanren DET, dvs att de inte fick prövningstillstånd, till Högsta förvaltningsdomstolen som har gett anordnaren rätt. Kammarrätten borde ha beviljat prövningstillstånd.

Förvaltningsrätten hade resonerat så här: Utredningen i målet talar starkt för att redovisad assistans inte har utförts. Försäkringskassan har därför visat att assistansersättningen inte har använts till köp av assistans. För att återbetalningsskyldighet ska uppkomma räcker det med att mottagaren av ersättningen har lämnat oriktiga uppgifter och det krävs inte att vederbörande varit medveten om felaktigheten. Det har inte kommit fram några omständigheter som utgör skäl för eftergift av återbetalningsskyldigheten.

Förvaltningsrätten tycker alltså att det är HELT rätt att anordnaren blir återbetalningsskyldig i alla de exempel jag skrev om ovan. Hopplöst. Men nu kommer det braiga! Eller det som KAN bli bra. KANSKE.

Högsta förvaltningsdomstolen skriver nämligen så här i sitt avgörande:
I 9 a § anges inte under vilka förutsättningar som ett återkrav kan riktas mot assistansanordnaren. Lagtexten kan läsas som att det räcker att det finns grund för återkrav enligt 2 § men att det inte krävs att det är assistansanordnaren som har orsakat att ersättning lämnats felaktigt eller ens att denne borde ha insett felaktigheten. Förarbetena (prop. 2012/13:1 s. 231 och 258) ger dock intryck av att detta inte har varit avsikten utan att en förutsättning för att assistansanordnaren ska bli återbetalningsskyldig är att denne uppfyller rekvisiten i 2 §.

Och för att det inte ÄR helt klart under vilka förutsättningar krav kan ställas mot anordanren ska Kammarrätten pröva frågan eftersom det är av vikt för rättstillämpningen. Jag tolkar det så att HFD menar att det i VART fall inte är självklart att anordanren ska vara återbetalningsskyldig i de fall man faktiskt inte har haft en aning om att pengarna har lämnats ut felaktigt.

Det vore ju himla skönt om vi kunde få klarhet i det.