Förstatligande?
Nu verkar regeringen ha fått eld under baken när det gäller förstatligandet. I alla fall om man ska tolka de debattinlägg som representanterna för brukarrörelsen gör just nu.
I Altinget skriver IfA, STIL och JAG att det ligger ett förslag om statligt huvudmannaskap på regeringens bord och att regeringen verkar ha bråttom att gå vidare med det utan att först åtgärda problemen med behovsbedömning.
På Assistanskoll skriver Jonas Franksson att han tolkar det som att regeringen inte är överens om gränsen i ett statligt huvudmannaskap. I utredningen fanns tre gränser med för rätten till fortsatt statlig assistans; 7 timmars grundläggande behov per vecka, 3 timmars grundläggande behov eller att fortsätta med samma bedömning som kommunerna har idag. Utredningen avfärdade då 7-timmarsgränsen, skriver Franksson, eftersom det skulle leda till att många förlorade sin assistans.
Jonas skriver vidare att han helst inte skulle vilja ha någon gräns alls men att om det måste vara en gräns så är 3 timmar bättre än 5-7 timmar som var utredningens huvudalternativ.
Det är viktigt att förstå att de här två frågorna hänger så tätt samman att de är helt avgörande för om till exempel personer med enbart fysiska funktionsnedsättningar ska kunna beviljas personlig assistans över huvud taget.
Låt oss säga att regeringen väljer att gå på ”5-7”-alternativet, dvs att den enskilde behöver ha grundläggande behov på mellan 5 - 7 timmar per vecka för att beviljas assistans men att inte göra några ändringar i lagtexten i övrigt. När det då kommer till att bedöma behov så kommer det att ske enligt gällande domstolspraxis.
De grundläggande behoven idag är:
- andning
- personlig hygien
- att äta och dricka
- av och påklädning
- kommunikation med andra
- stöd för att förebygga skada vid en psykisk funktionsnedsättning
- stöd som behöver ges löpande på grund av ett medicinskt tillstånd.
Om en person inte har behov av assistans med andning, behöver stöd för att förebygga skada eller har behov av något löpande medicinskt stöd återstår bara fyra behov. Hygien, att äta och dricka, av- och påklädning samt kommunikation. Precis som det var från början kan man säga.
Det som har ändrats över tid är hur man bedömer tiden för de grundläggande behoven och vad som räknas som grundläggande behov.
Assistans för att sköta sin hygien beviljas i princip bara för de minuter assistenterna behöver ha händerna på den assistansberättigades (nakna) kropp för att kunna assistera. Minuträkningen är rigorös. Det beviljas inte assistans som grundläggande behov för att smörja in sig, raka sig (annat än möjligen för intimrakning och då enbart om syftet är att hålla sig ren), eller för att sminka sig. Behöver man assistans för att gå på toaletten är det enbart tiden det tar att knäppa upp och dra ner byxor och underkläder samt att assistera med att torka efter besöket som räknas. Om den assistansberättigade behöver handgripligt stöd för att sitta på toaletten kan det också räknas.
Vid duschning är det bara de minuter assistenten behövs för att till exempel tvåla in och torka av som räknas. Att stå och vänta precis utanför duschen är inte ett grundläggande behov. Förflyttningar är inte ett grundläggande behov om inte den assistansberättigade är mer eller mindre naken och förflyttningen måste ske på det sättet.
Om det nu skulle vara så att den enskilde faktiskt har behov av assistans för att duscha så är det inte så att man kan vilja det hur ofta som helst. Om det till exempel behövs en morgondusch efter natten och den enskilde sen vill ha ytterligare en dusch så behöver det vara medicinskt styrkt annars faller det på att FK inte anser att det är rimligt.
Assistans för att äta beviljas bara när den enskilde inte kan föra maten till munnen själv och då bara för den tid själva måltiden tar. Att man inte kan skära maten eller att man sätter i halsen är inte grundläggande behov.
När det gäller av- och påklädning är det bara kläderna närmast kroppen som räknas. Behöver man en tjocktröja är det inte ett grundläggande behov att ta på den. Ytterkläder räknas bara som grundläggande behov om det finns en väldokumenterad smärtproblematik.
Kommunikation är så svårt att beviljas som grundläggande behov att det knappt räknas längre.
Det här kanske låter som en pessimistisk uppräkning men den är bara sann. Självklart kan man få matlagning, påklädning av ytterkläder och annat beviljat som assistans - men bara som ett ÖVRIGT behov. Och det får man bara om man har tillräckligt många timmars grundläggande behov.
Så tillbaka till ett eventuellt förstatligande.
Låt oss säga att regeringen beslutar sig för att den enskilde ska behöva 5 - 7 timmars grundläggande behov för att få rätt till assistans och det inte sker någon ändring när det gäller behovsbedömningen. Då innebär det att den som enbart har fysiska funktionsnedsättningar troligen får väldigt svårt att komma upp i så mycket tid som krävs för att få statlig assistans. Och då finns ingen kommunal personlig assistans att hoppas på. Det som återstår är socialtjänstinsatser enligt socialtjänstlagen. Kanske kan man också beviljas ledsagning enligt LSS. Men något ”leva som andra” ger det inte.
En av de grupper som reformen ursprungligen skapades för skulle alltså troligen kickas ur reformen om timgränsen sätts för lågt eller om man inte åtgärdar behovsbedömningarna.
Så vad är kontentan av det jag skriver? Jo. Vi måste våga vägra förstatligande! Måste våga och orka stå emot till dess att regeringen också ser över behovsbedömningen eller i vart fall sätter gränsen för att beviljas assistans vid 3 timmar, inte högre. Regeringen vet att vi vill ha ett förstatligande men de måste förstå att det inte räcker! Om det skulle få de konsekvenser jag är rädd för att det kan få innebär ett förstatligande bara ett nytt svek.