Hur hanterar man ett missförhållande?

I den quiz jag la upp i juletid hade jag med en fråga kring vem som ska/kan rapportera ett missförhållane i assistansen. Rätt svar är att det är ANSTÄLLDA i verksamheten som kan göra det. Många, nästan alla, gissade att det var ALLA som hade kännedom om missförhållandet. Det är liiiite rätt kan man säga. ALLA som har kännedom om att någon far illa i en assistansverksamhet kan (till och med BÖR kan jag tycka) påtala det till verksamheten. Men det är inte en rapport om ett missförhållande då utan ett klagomål eller en synpunkt som verksamheten naturligtvis sen bör göra en utredning kring. När anställda gör det är det en Lex Sarah du dokumenterar det som.

Det kan handla om så vitt skilda saker som att den assistansberättigade klagar på att assistenterna tar sönder dammsugaren, att en assistent berättar att någon kollega beter sig hotfullt mot brukaren, att det har försvunnit medicin eller pengar eller att en anhörig hittar oförklarliga blåmärken. Naturligtvis tusen miljoner andra saker också...

Att känna till vad som kan vara ett missförhållande är inte bara viktigt utan nödvändigt. Att veta vad man ska göra av de rapporter man får in är också viktigt. En period var det många anordnare som kom fram till att det alltid var assistenten det var fel på vid ett misstänkt missförhållande. Det var en av orsakerna till att man ville ha med personliga assistenter i diskussionen om kompetenskrav. Självklart. Om vi själva påstår att det är bristande kompetens hos assistenter som är orsaken till missförhållande om och om igen måste svaret vara; ställ högre krav på kompetensen!

Själv är jag helt övertygad om att anordnaren behöver arbeta på ett helt annat sätt med att finna orsaken till ett eventuellt missförhållande. Och det vill jag gärna förmedla till dig. Därför håller jag en halvdagskurs om det den sista februari. Gå den om du känner minsta tveksamhet till de här frågorna. Gå den för att dina uppdragsgivare ska känna sig helt säkra på att du har den kunskap som krävs och inte famlar i blindo när det värsta händer. Och det värsta måste ju verkligen vara att era uppdragsgivare far illa.