Myndigheten måste sköta sina egna kontroller

I drygt 30 år har jag arbetat med personlig assistans. Jag började arbeta som personlig assistent 1990 hos en vuxen person som då, i 30-årsåldern, hade kunnat börja flytta hemifrån vissa timmar per dag. Hen beviljades inte assistans dygnet runt så hen kunde inte flytta till sin nya lägenhet helt och hållet. Bara lite grann.

Jag slutade som assistent hos den personen när min mamma själv fick behov av personlig assistans på grund av sin MS. Mamma beviljades inte assistans men pappa beviljades avlastning. Man kunde se hans behov men inte hennes.

Under de här första åren, när jag lärde mig om assistans fast assistans inte fanns, förstod jag vilken oerhört viktig fråga det var. Jag förstod i djupet av mitt hjärta hur fruktansvärt det är att alltid bli ifrågasatt. Att inte få bestämma över sitt liv själv. Att inte bli trodd när man förklarar sina behov. Kränkt i sin själ.

När jag föreläser och berättar om vad personlig assistans är brukar jag alltid läsa upp ett stycke ur förarbetet till lagen. Föredragande statsråd, Bengt Westerberg sa då att en människa med en funktionsnedsättning ska ses som en individ med rättigheter precis som alla andra och får inte betraktas som ett ”föremål för åtgärder”. Jag brukar fortfarande rysa varje gång jag läser upp det. Det år så starkt. Så viktigt. Så rätt. Personlig assistans är en insats, en rättighet som är värd att en arbeta med. Eller kanske snarare att arbeta FÖR i mitt fall. Den skapar värdighet för personer som berörs och gör det möjligt att leva ”som andra” oavsett vilken funktionsnedsättning den som behöver assistansen har. Den är motsatsen till ”hand-in-cap” – motsatsen till att personer med funktionsnedsättning måste be om insatser från den myndigheten som ger av sin goda vilja. Den skiljer sig också från alla andra sociala insatser eftersom den i princip uteslutande föregår i det privata. I den enskildes hem, på stan med den enskilde, på badstranden, i sommarhuset eller i husvagnen. De personliga assistenterna samlas normalt inte i någon lokal som arbetsgivaren har för att sen besöka sina kunder utan assistenten går direkt till sitt arbete hos den assistansberättigade.

Eftersom det är på det sättet är det nödvändigt med ett förtroende mellan den som anordnar assistansen, den personliga assistenten och den assistansberättigade. En assistansberättigad person med full autonomi måste kunna lita på att hen får det självstyrda livet, utan ifrågasättanden, som hen har rätt till. En person med låg möjlighet att ta ansvar för sitt liv, och dennes anhöriga, måste kunna lita på att assistansen utförs precis på det sätt som man har kommit överens om. Om det förtroendet inte finns fallerar assistansen, det är en av de saker jag har lärt mig under de här 30 åren.

De senaste åren har assistansen förändrats. Det började med att allt fler personer som söker assistans kände sig ifrågasatta och att man inte fick de timmar man ansåg sig behöva. Plötsligt sågs man inte som den största experten på sina egna behov. Det är ett kvarstående problem. Just nu har Försäkringskassan under en tid arbetat med att ställa höga återkrav på assistansanordnaren. Många av kraven har berott på att saker har förändrats som Försäkringskassan inte har fått reda på och som Försäkringskassan anser att anordnaren borde ha känt till. Ett skräckexempel är om en assistansberättigad som hade beviljats tid för att gå ut med sin hund. Hunden dog. Det anmäldes inte som ett förändrat förhållande till Försäkringskassan och anordnaren blev återbetalningsskyldig. Men HUR skulle anordnaren kunna känna till det? Det förtroende som måste finnas mellan den assistansberättigade och anordnaren raseras i samma sekund som anordnaren tvingas in i en roll som kontrollerande organ. Anordnaren har EN sak att kontrollera och det är att assistansen utförs på det sätt som man har överenskommit med den assistansberättigade om. Ingenting annat.

Socialstyrelsens föreskrifter om dokumentation säger att den assistansberättigade ska betraktas som uppdragsgivare och jämställas med den beslutande nämnden, t ex när det gäller vad som ska ingå i uppdraget. Det som sen ska dokumenteras är avvikelser från uppdraget och uppgifter av vikt för uppdraget. Inte uppgifter som är av vikt för Försäkringskassans bedömning.

Skyldigheten för anordnare att anmäla ändrade förhållanden kom i budgetpropositionen hösten 2012. Regeringen skrev att de ansåg att det var rimligt att en tillståndshavare som tagit emot utbetalning av assistansersättning och som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet (min markering) underlåter att anmäla ändrade förhållanden som denne känner till kan komma att dömas enligt bidragsbrottslagen. Därefter skriver regeringen ”Med hänsyn till att det krävs uppsåt eller grov oaktsamhet, att farerekvisitet ska vara uppfyllt samt att anmälningsskyldigheten bara inträder när tillståndshavaren har kännedom om de ändrade förhållandena och när Försäkringskassan inte känner till ändringen, torde det i praktiken bli fråga om ytterst få fall.”

Det har inte blivit några ”ytterst få fall”. Och det är stora summor det har handlat om. Det känns som att Försäkringskassans agerande ska förmå anordnare att skaffa sig kunskap om den assistansberättigade och dennes liv som de inte borde ha, bara för att slippa återbetalningskrav.

Uppdraget att kontrollera assistansen måste ligga hos den eller de myndigheter som beslutat om insatsen. Den ska inte ligga hos anordnaren vars källa till insyn går via de personliga assistenterna. Prova att byta perspektiv och sätt dig in i situationen att den som ska ge den nära assistansen, som du lägger ditt liv i händerna på, också ska vara den som informerar myndigheterna om varje förändring i ditt liv. Att din hund har dött, att du tog en sovmorgon, att du hoppar över duschen ibland på tisdagarna. Och att varje förändring kan leda till att du förlorar din assistans.

Det är tydligt att lagstiftaren aldrig har haft avsikten att vare sig den personliga assistenten eller assistansanordnaren ska vara myndighetens kontrollverktyg. Det är lika tydligt att Försäkringskassan vill ändra på detta. Låt dem inte göra det