Debattartikel i Aftonbladet förödande för förtroendet till Kommunal

Att läsa Annelie Carlssons debattinlägg i Aftonbladet i fredags var både tråkigt och skrämmande. Under assistansreformens första år kunde det då och då komma liknande påhopp mot en reform som föddes ur ett totalt mörker vad gäller självbestämmande, valfrihet och personlig integritet för personer med stora och omfattande funktionsnedsättningar. Jag antar att det var förskjutningen i maktbalans som födde den ovilja vissa då visade mot reformen. Den assistansberättigade gick från objekt till subjekt. Det var inte längre arbetsgivaren som skickade ut personal till olika personer utan de assistansberättigade valde själva vilka personer som skulle tillgodose deras behov. Man kunde till och med bli bortvald som assistent. Jo, jag kan förstå att det väckte en rädsla hos vissa.

Men det här förändrades över tid. Brukarrörelsen, arbetsgivarorganisationerna och Kommunal träffades, genomförde projekt tillsammans eller i samarbete med varandra och hade en dialog om hur den personliga assistansen skulle kunna förbättras för alla inblandade parter. Jag har själv haft ett gott samarbete med Kommunal, till exempel när jag arbetade för Intressegruppen för Assistansberättigade och de ingick i referensgruppen till IfAs Vägledningsprojekt, ett projekt där ett kunskapsmaterial riktat till arbetsgivare togs fram med stöd av referensgruppen. Eller i projektet om hur man skulle kunna förbättra personlig assistans i kommunal regi.

För bara en ganska kort tid sedan lyssnade jag på ett av Kommunal websänt seminarium som handlade om arbetsbeskrivningar för personliga assistenter. Kommunal uttryckte under hela seminariet en stor förståelse för det som är assistentyrkets kärna – att assistansen ska ge den enskilde möjlighet att leva ”som andra”.

Och så kommer det här! Även det undertecknat av ”Kommunal”. Jag undrar om skribenten förstår hur mycket elände en sån här debattartikel ställer till? Inte bara för assistansberättigade men också för assistenter och för Kommunal själva. Jag kan tänka mig att assistenter som har väl fungerade arbeten känner sig ifrågasatta och smutskastade. Jag kan också tänka mig att många assistansanordnare förlorar viljan att samarbeta med Kommunal. Det är så tråkigt! För jag tror att Kommunal behövs! Jag tror att det inom assistansen precis som inom andra yrken kan finnas tillfällen när facket behöver stötta medlemmar som farit illa.

Debattören menar att det inte någonstans står att assistenterna ska följa den assistansberättigades vilja. Det gör det. I 9 a § LSS regleras att den som har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov även har rätt till insatsen för andra personliga behov om behoven inte tillgodoses på annat sätt. Det stöd man får ska vara personlig utformat och med det avses att det är den assistansberättigade (eller dennes legale företrädare i de fall den assistansberättigade har ett behov av beslutsstöd) som har ett avgörande eller mycket stort inflytande över vem som ska utföra assistansen, när assistansen ska ges och hur den ska ges (prop 1995/96:146, s 20).

Men jag håller med om att det finns begränsningar. Vi brukar prata om att assistenten inte får göra det som är farligt och det som är förbjudet. I Kommunals webinarium lades ytterligare ett ord till. Det ska vara ”rimligt”. Och det kan finnas fog för att lägga till det lilla ordet. Debattören tar upp ”bygga en altan” som en helt orimlig uppgift som assistenter inte ska behöva göra. Men det är inte så ordet ”rimligt” ska användas. Säg att den assistansberättigade har kunskap om hur det ska genomföras och själv leder assistentens arbete. Då utför assistenten det arbete den assistansberättigade själv hade gjort om hen inte haft sin funktionsnedsättning. Om däremot assistenten förväntas göra alltför många uppgifter, eller uppgifter som assistenten inte känner att den klarar av att utföra så är det kanske inte rimligt. Arbetsgivarna har ett stort ansvar att informera sina uppdragsgivare (de assistansberättigade), anhöriga och assistenter så att alla känner en stor trygghet i vad assistenten kan och inte kan göra. Och om arbetsgivaren fallerar ska en assistent kunna vända sig till sin organisation med förtroende. Så då får vi hoppas det finns kvar.

Hemsida & Design av Intendit Webbyrå