Högt märke och länge till förstatligande

Nu har industrifacket gått ut med sitt lönekrav. 4,4%. Enligt Kommunalarbetaren var genomsnittslönen för en kommunalt anställd personlig assistent, utan tillägg, den 30 november 2021 26 074 kronor. Om vi antar samma timantal per månad som Fremia har avtalat fram, 172, ger det en timlön utan OB på 151,59. Om vi lägger på 4.4% så blir det 6,67 i timmen. Plus semesterersättning, försäkring och sociala avgifter får vi nästan 10 kr jämt.

Om inte budgeten säger något annat kommer schablonersättningen nästa år att höjas med 1,5%. 1,5% på 319,70 är 4,79. Det täcker alltså inte ens halva löneökningen. Och till det kommer höjningar av OB-ersättning mm.

Det var o-glad nyhet nr 1 idag.

Oglad nyhet nummer 2 var artikeln i Hejaolika.se som säger att Lars Lööws utredning om att förstatilga assistansen inte kommer att föreslå nya, generösare regler för att komma i åtnjutande av statlig assistansersättning. Och lagen väntas inte sitta på plats förrän 2026.

Det är en så totalt orimlig och omöjlig situation vi befinner oss i just nu. Omprövningsstoppet, som är en absolut nödvändighet för alla som redan är beviljade assistans, gör samtidigt att många inte törs göra några förändringar i sina liv just nu. Vem skulle tordas flytta ihop eller gifta sig med någon nu? Vlka föräldrar törs byta stad, även om det skulle innebära förbättringar för barnet? Vilken ungdom törs flytta hemifrån? Och nu får de besked om att de får stå ut i 3-4 år till.

Frågan är vad det kommer att leda till? Kommer människor med assistans och anhöriga att göra förändringar i alla fall? Fast i smyg. Så att vare sig anordanre eller Försäkringskassan får reda på det? För får anordanren reda på det måste de anmäla det till kassan - annars riskerar man mångmiljonbelopp i återkrav och i förllängnignen även sitt tilstånd?

Eller kommer man att vara fast i en dålig livssituation?

För mig är det här som en mardröm. Hur kunde det gå så fel? Eftesrom nödstoppet är så nödvändigt för den som redan har assistans upplever jag att det inte finns någon stark funktionshinderpolitisk kraft som står bakom önskemål på förändring. För hur skulle man kunna kräva det, när ett sådant krav skulle kunna innebära att en stor del av gruppen med bara fysiska funktionsnedsättningar åker ur rätten till statlig assistansersättning?

80% av de som nyansöker om assistans beviljas det inte. Tänk om det skulle se likadant ut om man släpper på omprövningarna? 80% av alla åker ur reformen? Nej, jag TROR inte det skulle bli så. Faktiskt inte. Men jag är ganska övertygad om att många som inte har väldigt tidsmässigt omfattande grundläggande behov, som t ex andning och sondmatning, skulle riskera rätten till assistans.

Aldrig har begreppet "you´re damned if you do and damned if you don´t" varit sannare. Frågan är vad som händer nu.