Rapport från FK om vad handläggarna tror ligger bakom timutveckling och bedrägerier

Idag släpptes en ny rapport från Försäkringskassan som tar upp några olika områden där man har velat hämta in handläggare av assistansersättningens åsikter för att dra nytta av det i det fortsatta arbetet med en rättssäker tillämpning.

Det har varit tre övergripande frågeställningar som har stått i fokus för undersökningen:

Hur kommer det sig att FK beviljar fler och fler timmar över tid?
Vilken roll spelar de privata anordnarna i handläggningen av assistansersättning?
Vad kan FK lära sig av handläggarnas erfarenheter av brottslighet..

När det gäller den första frågan så svarar handläggarna att de skulle vilja ha tydligare stöd- och styrdokument. Det är inte så svårt att läsa sig till att de skulle vilja ha riktlinjer och "normeringar" för att lättare kunna göra bedömningar, något som jag vänder mig väldigt starkt emot. Så här kan man läsa att handläggarna tyckte i rapporten:

”Ex. ett normalspann för vad olika hjälpbehov kan ta. Det skulle underlätta för handläggarna i bedömningen av vad som är rimligt.”.

”Det skulle finnas någon slags schablon när det gäller grundläggande behov för att få en mer rättvis bedömning. Ofta upplever man att det inte är de som verkligen har behov av en personlig assistent, för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt, som får det”.

I rapporten beskrivs också att denna typ av "normeringar" eller schabloniseringar av behov skulle kunna vara vara ett sätt att minska skillnader mellan olika kontor och att motverka att de mest påstridiga assistansbolagen får mest tid. Det efterfrågas även verktyg eller hjälp för att motivera bort vad handläggarna beskriver som ”överdrivna” fritidsaktiviteter och att möjligheten till ”särskilda skäl” tas bort.

Jag är som sagt starkt kritisk till schabloniseringar av behov. Jag tror att det leder till att de som har allra störst och kanske "udda" behov har svårt att få igenom det medan de som har ett mindre behov lättare får igenom sina önskemål. Och så var det väl ändå inte tänkt? Nu är det inte den här frågan som lyfts i slutdiskussionen utan då lyfts istället den resursbrist som många handläggare upplever. Och drömmen om mer tid när nu äntligen IT-stödet börjar bli bättre. Vi får ju hoppas att det blir så.

När det gäller de privata anordnarnas betydelse för timutvecklingen så anses den vara betydande. 15 procent av handläggarna uppger att privata anordnare ofta försöker pressa dem till att bevilja fler timmar. Det låter förfärligt i mina öron. Jag försöker översätta det till min verklighet och hoppas innerligt att det jag känner till stämmer bättre. Jag tänker att många privata anordnare drivs av en stark vilja att göra det bra för sina uppdragsgivare och att om FK föreslår färre timmar eller kanske indragen assistans så reagerar man med ryggmärgen och försöker få igenom fler timmar på alla sätt. En handläggare som kanske är osäker i sin roll känner sig kanske pressad av det men så måste spelets regler vara. Den assistansberättigade måste kunna få stöd och det måste finnas en förståelse för att ansökan och handläggning av assistans INTE är något instrumentiellt som kan "hanteras", helt utan känslor, utan att den assistansberättigade egentligen berörs.

Nu är det inte bara känslor som styr menar handläggarna. Sammantaget framgår att de privata anordnarnas vinstincitament uppfattas spela en betydande roll för att driva på ökningen av antalet timmar.

I enkäten har man också frågat handläggarna om hur timmarna används. Svaret visar att handläggarna tror (jämför med den starkt kritiserade expertmetoden från den tidigare FUT-delegationen) att cirka 80 procent av den redovisade tiden har utförts i praktiken. Det skulle innebära att 20% av alla timmar redovisas felaktigt och alltså är en typ av bedrägeri.

De vanligast förekommande orsakerna till att handläggare misstänker brottslighet eller oegentligheter beskrivs som en "misstanke om överdrivna hjälpbehov" eller vad som kan anses ”rimligt”. Efter det följer misstankar som har att göra med att assistansanordnare anas agera utifrån ett vinstintresse. Utöver detta framkommer även att misstankar kring osannolikheten att anhöriga som arbetar som assistenter utför vissa sysslor eller arbetar orimligt mycket. Till sist menar man även att assistenters eget agerande kan ge misstanke, t ex att de själva signalerar om oegentligheter, eller att tidsredovisningen på olika sett verkar orimlig.

Rapporten avslutas med några olika förslag på hur rättstillämpningen ska bli mer rättssäker.

För det första vill FK att tvåårsomprövningarna inte bara finns kvar utan blir mer omfattande. Handläggarna själva vill att det ska vara hembesök av två handläggare. Att det ska vara två motiveras med arbetsmiljöskäl för handläggarna.

Ansökningsprocessen föreslås utvecklas. Det diskuteras för- och nackdelar (mest det sistnämnda) med att den som söker assistans får stöd från anordnare.

För det tredje finns en stark tilltro till kontrollmöjligheter genom IT-systemet.

Själv ser jag rapporten i ljuset av den pågående LSS-utredningen och räds främst för schabloniseringar.

Rapporten kan du läsa här.