Stig Svenssons DN-artikel
I går publicerades en Debattartikel av regeringens särskilda utredare, Stig Svensson. Den handlade delvis om hans arbete, men bara delvis. Den största delen av artikeln var en obegriplig attack mot rätten att leva som andra. Dessutom full av en rad överdrivna och felaktiga påståenden.
Stig Svensson har skrivit en del bra saker i sin rapport. Han har t ex konstaterat att schablonersättningen måste höjas eftersom den, under flera år helt otillräckliga höjningen riskerar att slå ut seriösa anordnare samtidigt som oseriösa gynnas. Han har också konstaterat att timökningen inte beror på jurister hos anordnare, vilket var en bra myt att slå hål på. Men i artikeln blir jag djupt besviken på det resonemang som förs.
Svensson konstaterar att fram till 2010 så berodde ökningen av assistanstimmar på att både personer och timmar ökar. Efter 2010 är det bara antalet timmar per person som ökar. Förklaringen till detta, menar Stig Svensson, är lagens konstruktion som ger den enskilde möjlighet att söka timmar för att kunna leva som andra. Den stora skurken anser Svensson är "övriga behov". Sen presenteras ett exempel på en person som innan ett assistansbehov uppstått åkt på semester till ett eget hus i Portugal 60-70 dagar per år. När assistansbehovet uppstår vill personen kunna fortsätta åka till sitt semesterhus. Inga konstigheter i det hoppas jag att flertalet av er tänker. Men Svensson skapar drama genom att understryka att det är 8-10 assistenter som ska följa med på resan och att Försäkringskassan ska betala dessa. Och inte nog med det. Likheten för lagen medför att vem som helst annan som har assistans också ska kunna få de här 60-70 dagarnas semester per år.
Vi börjar med att titta på den personen som redan innan sitt behov av assistans åkte till Portugal. Man kan ju tänka sig att det huset anpassas när han förvärvar en funktionsnedsättning. När Försäkringskassan sen fastställer antalet timmar tittar de på hur stort behovet av assistans är, inklusive under resan. Behovet försvinner naturligtvis inte bara för att personen genomför en resa. Om behovet av assistans är större under resan än annars kan Försäkringskassan ta hänsyn till det men de tar inte hänsyn till restid eller annat som kanske kan tolkas av Svenssons text.
Försäkringskassan betalar inte heller extra för de många resor som personens assistenter genomför. Alla merkostnader för assistenterna ska rymmas inom den schablonersättning som Svensson i sin rapport har påtalat är för låg. Sina egna resor får personen naturligtvis, precis som innan assistansbehovet uppstod, finansiera själv.
Sanningen är alltså så att om vår exempelperson mot förmodan skulle lyckas att finansiera sina assistenters resor med beviljad ersättning så blir kostnaderna för detta varken större eller mindre för staten.
Sen måste vi också titta på exempelperson 2. Den person som inte alls hade rest till sitt hus i Portugal innan men som enligt Stig Svensson ska ges den möjligheten när ett assistansbehov uppstår. Det är naturligtvis helt tokigt tänkt. Om exempelperson 2 inte haft råd att åka till Portugal innan assistansbehovet uppstår har han det troligen inte efter heller. Och om han ändå skulle ha det så blir kostnaderna ändå inte större för staten enligt det förra exemplet.
Det är alltså inte dyrare för staten att låta personer som får ett assistansbehov få fortsätta leva enligt egna val. Troligen handlar det mycket sällan om personer som åker på semesterresor 60-70 dagar per år men skulle det hända en eller annan gång så blir kostnaderna fortfarande inte större än om personen är hemma i Sverige. Annat än för personen själv.