Vård, egenvård och personlig assistans, del 3

Nu äntligen är det dags för den tredje delen i min ”miniserie” om vård, egenvård och personlig assistans. I de tidigare avsnitten har jag beskrivit vad som är vård respektive egenvård och vad som ger rätt till assistansersättning från staten eller kommunen. I den här bloggen ska jag nu försöka visa på lösningar för den som mister assistansen helt eller delvis på grund av just vård eller egenvård.

Det är ju inte så att behovet försvinner även om timmarna gör det. Naturligtvis kvarstår fortfarande behovet i samma omfattning som innan domen om vård/egenvård och Försäkringskassans nya, hårdare hållning. T ex behöver en person som får näring med sondmatning fortfarande det efter en omprövning som gör att assistanstimmarna minskar eller försvinner. Och en person med andningshjälp behöver fortfarande den andningshjälpen.

En lösning för att den enskilde ska få en sammanhållen insats är att vården anlitar den som är assistansanordnare för att de personliga assistenterna ska utföra vårduppgifterna på delegering.

För bara ett par veckor sen modererade jag ett seminarium (som du kan se i ett nytt fönster om du klickar på den här länken) på en timme om just den här frågan. Bitte Fritzon, som är Socialstyrelsens expert på de här frågorna, sa att bara det faktum att assistenterna får delegering inte innebär att anordnaren med någon slags automatik blir vårdgivare. Om däremot anordnaren tar emot ersättning från Landstinget eller kommunens hemsjukvård för att assistenterna ska utföra vård på delegering bör anordnaren ansöka om att bli vårdgivare.

Frågan är hur anordnaren ska kunna låta sina assistenter ta emot delegering om det inte ges ersättning från Landstinget eller kommunen när Försäkringskassan drar in timmar? Vem ska finansiera den tiden? Handlar det bara om minuter går det kanske att lösa (t ex för medicindelegering). Men så snart det handlar om lite längre tidsintervall krävs nästan ekonomisk ersättning för att anordnaren ska ha råd att verkställa assistansen.

Något som Bitte Fritzon tryckte på var anordnarens ansvar att, oavsett om man blir vårdgivare eller inte men självklart alldeles särskilt mycket om man blir det, följa de nytillkommande regler som följer av den mer medicinska delen av assistansen. Blir man vårdgivare bör ett särskilt ledningssystem upprättas så att man inte missar något. Alternativt bör nya processer läggas till i det gamla ledningssystemet. Det är inte oerhört komplicerat att bli vårdgivare. Men absolut inte något man bara ska ta med en klackspark heller utan ska man åta sig mer omfattande vård som finansieras genom landstinget får man nog vackert sätta sig ner och gå igenom vad som krävs och se om man kan uppfylla det.

Bitte påpekade också, vid flera tillfällen, att om det är egenvård så är det INTE vård och man kan beviljas timmar för det som personlig assistans. Och det är naturligtvis det enklaste och bästa. Men samtidigt får man inte glömma de personer som de facto behöver både vård, egenvård och personlig assistans. De måste också ha rätt att få sina insatser sammanhållna och på ett säkert sätt. För de personerna önskar jag verkligen att det finns anordnare som vill ta sig an utmaningen och bli vårdgivare. Ett alternativ skulle kunna vara att kommunen eller landstinget anställer assistenterna viss tid och den privata anordnaren viss tid. Det är kanske lite omständligt men ändå en fullt möjlig lösning som var ganska vanlig innan assistansreformens tid.

Har du några andra förslag hur man kan lösa den här frågan? Hur gör man i ditt landsting/din kommun? Berätta gärna så kan din goda lösning kanske hjälpa flera.

Missa inte att redan nu boka in den 21 november i din kalender. Då kommer jag och Valter Bengtsson från Föräldrakraft/hejaolika.se att anordna ett heldagsseminarium på Winn Hotell i Haninge för dig som är intresserad av de här frågorna. Försäkringskassan kommer dit för att berätta hur de ser på vård och egenvård. Och Bitte Fritzon kommer. Och många fler.

Hemsida & Design av Intendit Webbyrå