Wenche Willumsen
Världen är full av relationer
Våra mest värdefulla relationer till människor i vår omgivning har de flesta till sin familj. Det kan handla om den lilla kärnfamiljen eller till en hel släkt eller ett nätverk av människor som vi hör ihop med på olika vis.
Sen har vi dem som vi inte är släkt med men umgås med kanske under hela vårt liv, våra vänner som vi väljer för att vi delar något viktigt tillsammans, vi tycker om varandra och vill finnas i varandras liv.
Därefter kommer en mängd människor som vi relaterar till lite mera perifert, skolkamrater, lagspelare inom någon idrott, körkompisar, arbetskamrater, grannar – alla människor som vi har personlig kännedom om, som vi vet vad de heter och kanske lite om hur deras liv ser ut.
Utöver det stöter vi på människor dagligen och överallt med vilka vi egentligen inte har någon relation men vi hälsar och utbyter några ord som kassörskan i matbutiken, sköterskan på vårdcentralen, medpassageraren på tågresan, tandläkaren, taxi- och färdtjänstchauffören och så vidare.
Så ser mänskliga relationer ut. För de flesta av oss.
Sen kan vi ha några specialrelationer till människor som har stor kännedom om oss utan att vi är vare sig släkt eller vänner. Det kan vara din psykolog eller din advokat eller banktjänsteman. Eller som i mitt fall – mina personliga assistenter.
Utan att vi är vare sig släkt eller från början vänner påbörjas en relation i omvänd ordning om vi jämför med andra förhållanden. Vi börjar vår relation med att den ena parten, jag, lämnar ut stora delar av mitt högst privata liv till en nyanställd personlig assistent om vilken jag vet ytterst lite – och egentligen endast det som assistenten valt att dela med sig av. Jag måste å andra sidan redan på dag ett lämna ut hur jag bor. Någons bostad säger mycket om vem vi är. Vilken mat jag vill laga och äta. Som också många gånger avslöjar vår identitet. Vi som behöver assistans lämnar ut våra kroppar alldeles avklädda till någon vi egentligen inte känner. Helt unikt eftersom det sker i hemmiljö och inte på sjukhus eller ett badhus.
Men säger du, det är ju ett måste, någonstans måste det ju ta sin början. Jomen visst säger jag. Men det skadar inte att tänka igenom det omvända förhållande, jämfört med de flesta andra nya relationerna, som gäller vid en alldeles nystartad assistanssituation. Det är en delikat situation som kräver respekt och lyhördhet – till trots det faktum att vi numera har rätten att välja varandra, någon som ändå borgar för att den här ömtåliga relationen på sikt kan leda till något väl fungerande och bra.
Så startar vår resa – assistentens och min. Nu ska vi sätta upp ramar för vårt förhållande. Jag tror att sådana här konstlade relationer kräver ramar. Jag vill till exempel inte bli helt indragen och en del av min assistents privatliv på en gång. Framför allt vill jag inte falla in i rollen som ”själasörjare”. Samtidigt MÅSTE jag i min roll som assistansanvändare, kanske arbetsledare eller till och med arbetsgivare intressera mig för min assistents välmående. Jag måste anstränga mig för att ta reda på hur hen uppfattar sitt arbete som min personliga assistent – mer eller mindre beroende på vilket ansvar jag har för assistansens utförande.
Paradoxalt nog vill jag ju inte heller att min assistent ska bli alltför ingrottad i mitt liv, i mina personliga relationer och göranden – samtidigt som det är assistentens uppgift att assistera mig i de här personliga, privata relationerna och görandena.
Jag vill inte bli min assistents bästa vän och jag vill inte heller att hon ska vara min. Jag har en övertygelse – som jag så klart inte alltid lever efter till hundra procent (sånt är livet) – och det är att jag tror om jag blir för mycket ”kompis” då kan jag inte få ut det jag vill få ur en assistanssituation. Då kommer jag börja göra en massa överväganden och ta en massa hänsyn. ”Tycker hon den här uppgiften är rolig eller ska jag hoppa den nu och hellre göra den med nästa assistent?”. Det behöver i och för sig inte vara fel – utan alldeles rätt att välja lämplig assistent för lämplig uppgift – om det passar in i mitt dagsschema och mina göranden. Men inte om jag mer och mer börjar anpassa mitt liv efter vem som jobbar – då kan jag vara fel ute. Anser jag.
Så hur gör jag då för att assistansen blir det redskap den är tänkt att vara utan att vi som användare formar oss efter assistansens villkor?
Ja, det och annat kan jag prata om - och låta deltagare prata med varandra om - och med mej om.
Kostnad: Wenche föreläser företrädesvis halvdagar eller kortare. Vill du anlita henne är kostnaden 7 500 kronor för halvdagen. Resekostnad, logi och moms tillkommer.
